söndag 13 mars 2016

Att vara mamma

Nu har jag varit mamma i 5 veckor och 1 dag. Bara?! Det känns som om han alltid har funnits.

Vad har jag lärt mig hittills?
- Min son är den enda som har min fulla uppmärksamhet. Alla andra får klara sig med det som blir över.
- Barn kan verkligen bajsa ofta. Och kissa ännu oftare.
- Om inte J är mätt, bajsad och lugn så kan vi inte lämna lägenheten. Punkt och slut.
- Det blir väldigt varmt att sova hud mot hud. Sjukt varmt. Jag är svettig varje morgon.
- Råden man får på BVC kan man läsa och sen lägga längst bak i huvudet. Bebisen gör ändå aldrig precis som man vill. "Bebisen ska sova på rygg", skitdåligt råd om ens bebis vägrar sova på rygg. Vad är bättre? Sova på sidan eller inte sova alls? Vi valde sova på sidan, och han lever än.
- Att tvätta hudvecken på en bebis låter lättare än det är. Fan vad vi kämpar varje morgon.. :P

Och framför allt har jag lärt mig att man omöjligt kan älska någon så mycket som man älskar sitt barn!

tisdag 26 januari 2016

IVF och igångsättning

Jag vill inte bli igångsatt. Inte om det går att undvika. Så tror jag ändå att de flesta känner, men jag vet inte om alla känner på samma sätt som jag. Därför tänkte jag ventilera lite tankar som susar omkring i huvudet kring detta.

Efter att ha gått igenom en IVF behandling och fått ett embryo instoppat så känns en naturlig förlossning (en som startar av sig själv) väldigt viktig för mig. Det skulle ge mig en annan tro på min egen kropp. Visst, den har bakat en unge där inne i 9 månader nu, men ändå känner jag att den ju faktiskt fick hjälp, lite fusk liksom.

Kanske kan jag jämföra det med pepparkaksbakning? Det var ju jul ganska nyligt så inte har ni väl glömt hur det går till?

Man kan säga att jag ser på det som att vi gått till Ica, köpt färdig deg, och sen bara behövt baka ut och grädda pepparkaksgubben. Fusk alltså. Som att alla som får barn naturlig väg gör sin egen deg, bakar ut och gräddar. Hela processen. Förstår ni hur jag menar?

Om jag då skulle gå över tiden så pass att jag blir igångsatt, ja då känns det lite som att vi lånar in en människa som får öppna ugnen och ta ut plåten åt oss. Jag skulle liksom stå där bredvid och känna "jag kan inte ens öppna ugnen". En besvikelse på min egen kropp, ännu mer misstro mot den.

Ända sedan vi började försöka skaffa barn och det gång på gång inte gick, ja då växte ju misstron till min kropp. Den klarade ju inte av det den är skapad för ens. Värdelös. Sen växte tilltron lite när den tog åt sig embryot på första försöket, och lyckades till och med skapa så många ägg att vi nu har 3 embryon nedfrysta. Men den tilltron till kroppen väger liksom inte riktigt upp all misstro som uppstod före graviditeten. En egenstartad förlossning (oavsett hur det sen går) skulle liksom öka på tilltron ännu lite mer, då skulle det kännas som att den iallafall kan göra det den ska. Då skulle jag känna större tro på att vi kan få fler barn efter detta, och inte den stora enorma osäkerheten jag känner nu. "Hade vi bara en jävla tur denna gång?" är en väldigt frustrerande tanke.

Så känner jag alltså, och jag hoppas att jag slipper känna så särskilt länge till. 2 dagar kvar till beräknad födelse, och förhoppningsvis dröjer det inte länge nu!

fredag 22 januari 2016

Graviditet, ivf och foglossning

Nu är snart min graviditet slut, som jag valt att inte skriva ett pip om här, och inget annat heller för den delen :P Helt enkelt för att jag har haft annat att fokusera på! Men nu tänkte jag försöka skriva ner här hur graviditeten har varit, psykiskt och fysiskt, och även lite om själva tillverkningen :)

Några få av mina vänner hade tillgång till en liten sidoblogg där jag skrev om att vi hade det lite knepigt att få barn, och att vi till slut fick konstaterat att det var ganska otroligt att vi skulle få barn naturlig väg. Det var en liten livskris, som ni kanske kan tänka er. Många gånger gav jag upp under den relativt korta tid vi försökte (blev ca 2,5 år sammanlagt). Samtidigt var jag hoppfull, vi skulle ju få hjälp! Men att veta att man har 3 försök betalda av landstinget, och att det sedan skulle kosta 15000-30000 kr per försök, är ganska pressande! Tänk om det inte skulle funka? Hur mycket skulle vi lägga ut på försök om det kom till det? När ger man upp? Ger man upp? Jag gav upp som sagt, flera gånger. Jag kollade jobbannonser utomlands och planerade hur mitt liv skulle se ut utan barn.

För hur många har faktiskt tänkt på hur de skulle leva om de inte kunde leva som de alltid tänkt sig? Barn har alltid varit självklart för mig, klart jag vill ha barn liksom! Och att då få veta att det kanske inte alls kommer bli några barn, hur gärna jag än vill, rycker undan mattan för en ganska drastiskt.

Men nu sitter jag då här, gravid i v.40 och väntar på att min son ska vilja komma ut! Nu känns allt jag ovan skrivit ganska avlägset. Så för att inte skriva allt för mycket om den mörka perioden före graviditeten så hoppar jag nu direkt in i själva barnaskapandet!


Det var på en jobbresa till Stockholm i början av Maj 2015 som jag kissade på ett ägglossningstest. Det visade positivt, och jag ringde IVF-kliniken i Falun. Där väntade nämligen 4 infrysta embryon på mig som vi vid tidigare hormonbehandling plockat ut och fryst in, och ett av dem skulle tinas upp och stoppas in i mig i en naturlig menscykel. Jag fick order om att komma dit några dagar senare för insättning, den 13 maj närmare bestämt. Jag och Andreas åkte ner dit, vi fick se en bild på den lilla blastocysten de skulle stoppa in, och sen snackade jag och Andreas om hundar medan en kvinnlig läkare stoppade in det lilla livet i mig. Oerhört romantiskt. Sen åkte vi hem och jag jobbade natt :)

Sedan följde 10 dagar av väntan, jag drog till London och hade skoj, sen fyllde jag även 25 år. Den 25 maj hade jag order om att ta ett graviditetstest, men vem kan vänta 2 extra dagar?? 23 maj kissade jag på stickan, och exploderade nästan där inne på toan när jag snabbt såg att BÅDA strecken började bli synliga (=gravid). Jag tror jag hann torka mig, men byxorna hann jag inte dra upp, innan jag kastade mig ut från toan och ropade på Andreas. Och trots att han inte ens visste att jag gjorde ett test så hann jag bli förbannad över att han satt så tillbakalutad i soffan, han skulle ju stå beredd!!

Nu var jag då alltså gravid, och jag tror jag googlade allt om graviditet inom loppet av en dag. ÄNTLIGEN angick ju dom sakerna mig, som t.ex. gratis babyboxar, och att gå med i Liberoklubben. Lyckan och den där sorglösheten varade nån vecka, innan illamåendet och kräkningarna gjorde entré. Och stor entré gjorde dem på tåget till Stockholm där vi skulle bo på hotell, gå på Gröna Lund och allmänt fira att jag fyllt 25. Värre tågresa har jag inte varit med om!


Bild från första ultraljudet 25 juni 2015. Liten levande jordgubbe med ett hjärta som slog.

Illamåendet höll i sig i ca 10 veckor, mer eller mindre. Jag tror jag har spytt på nästan alla tänkbara ställen, och när det var som värst hade jag alltid en dubbel plastpåse på passagerarsätet när jag körde bil. Två gånger var jag tvungen att ljuga för chefen, jag blev "magsjuk" två gånger i rad vilket ju är väldigt ovanligt :P Men jag ville ju verkligen inte berätta för tidigt, utifall att det inte skulle gå vägen. För innan man är i v.12 så tror jag att de flesta kollar lite extra efter blod på pappret när man varit på toa. Missfall är ju den stora skräcken. Men vi klarade oss undan det :)

Ultraljudsbild 19 Augusti 2015










När illamåendet börjat lägga sig kom foglossning som ett brev på posten. KUL! Nu blev det plötsligt jobbigt att gå längre sträckor, sparka på saker eller bara ligga bekvämt i sängen. När man då läser om foglossning och inser att man bara kan lindra det, inte bli av med det, ja då hoppar man ju nästan högt av glädje (om man kunde hoppa alltså). Jag är ironisk om ni inte uppfattar det :P Det enda positiva med foglossningen var nog att jag kunde bli halvtidssjukskriven när det var som värst, vilken även min rygg blev glad över. 15 oktober-30 november 2015 jobbade jag bara 35% (jobbar 70% normalt sett), och 1 december klev jag av jobbet helt och fick graviditetspenning istället. Visst, att vara hemma i ca 2 månader och bara vänta är ganska tråkigt, men att slippa vara helt slut i kroppen och faktiskt orka se en fim nån kväll då och då vägde upp :) Sista arbetspasset jag gjorde var ett så kallat monsterpass där jag jobbade 07-18, och självklart gick inte allt direkt smidigt bara för att jag verkligen skulle få känna att jag levde :P

Nu har jag då snart gått hemma i två månader, och jag kan nog inte bli mer less på vår lägenhet än jag är nu! Nu vill jag bara ha ut bebisen och känna att jag har en mening med livet igen ;) Just nu är nämligen min mening med livet att fördriva så mycket tid som möjligt och att komma ihåg att äta och dricka. Samt att köpa hem lite onödiga prylar ibland som jag plötsligt MÅSTE ha. Exempelvis sitter jag nu och funderar på att köpa en luftfuktare in till sovrummet, då jag insett hur torr luft det är där inne. Kanske inte en helt onödig grej, men ändå något jag normalt sett hade ryckt på axlarna åt och struntat i. Och har ni förresten tänkt på hur gott vaniljkvarg är med vindruvor, startflingor och ostbågar iblandat?! Sjukt gott! Bara ett litet tips ;)

Nu ligger bebisen i magen fixerad, redo att komma ut alltså. Livmodern tränar på att dra ihop sig då och då, och bebis tränar på att både andas och trycka upp rumpan mot mina revben.

Helt sjukt är det att tänka på att den mikroskopiskt lilla blastocysten som vi fick se 13 maj, nu ligger och rör sig så att jag kan känna både rumpa och fötter samtidigt, och även när han trycker huvudet mot min kissblåsa. Att han kan reagera när jag trycker tillbaka på hans små fötter när de sticker ut i sidan på mig. Kroppen är en fantastisk skapare!

tisdag 14 april 2015

Man ska passa på

Nu har jag frikort både för läkarbesök och mediciner. Därför passar jag på att söka hjälp för allt jag skitit i tidigare.

Jag går just nu hos en psykolog som jobbar med ångest och stress, hon håller i en kurs varje tisdag där vi varje gång behandlar olika delar av stress och ångest. Första träffen pratade vi mest om vad som händer rent fysiskt vid ångest och panikångestattacker. Väldigt spännande och hög igenkänningsfaktor. De som är med i gruppen av mer "stress-skäl" hade väl svårt att relatera till känslan av en panikattack, men för oss som kunde relatera var det riktigt spännande! Hemläxa blev att öva på olika andningstekniker. Svårt, obehagligt (magandning gör faktiskt rent ont om man inte är van), och lite läskigt. Läskigt då jag ju vet hur svårt det är att andas rätt när ångesten väl kryper på en, jag får nästan ångest bara av tanken att andningstekniken kanske inte fungerar. Bra där ;)

Sen har jag bokat en tid hos sjukgymnast imorgon. Nu ska här fixas! Jag är less på min rygg och mitt ben (ischiasen känns ju i benet även om det mest sitter i ryggen och skinkan).

Sist men inte minst är det grymt skönt att hämta ut medicin ochslippa tänka "Undrar just vad det här kostar då...". I don´t give a shit, för det betalar inte jag :P

Så pluspoäng till det svenska vårdsystemet för frikorten! Bra idé som gör att alla kan få den vård dom behöver utan att ruinera sig!

onsdag 8 april 2015

London, here I come

Man ska ta vara på tillfällen när dom ges. Eller hur?

Min kära vän Therese från Piteå hörde för ett tag sedan av sig och frågade "Vill du dra till London eller nåt?". Jajemen! Vem vill inte det? Så nu drar vi en helg i maj, före jag fyller år. Ska bli riktigt kul och spännande! Resa nummer två i år, och jag som inte trodde jag skulle resa alls ;)


torsdag 19 februari 2015

Nalle blodgivare

Imorgon ska vi upp till ett av Sundsvalls djursjukhus och blodtypa Nalle, för att se om han har negativt blod. Det är nämligen brist på det i deras blodbank. Och som stolt ägare av en hund över 25 kilo så vill vi såklart hjälpa om det går! 

Har en sån enorm tur att Nalle är så medgörlig i allt, så förhoppningsvis blir detta ännu en grej som går av bara farten :) 

Nu håller jag bara tummarna att han är negativare i blodet än sinnet så att vi kan hjälpa andra hundar i behov av blod! 

lördag 24 januari 2015

50 års kalas

Pratade i telefon med Sara idag, min underbara barndomsvän som jag inte kan leva utan :) Vi fyller snart 25 båda två (2 dagar emellan oss bara) och vi känner båda två att vi såklart ska fira 50 år :D Men nu ska vi bara lista ut hur vi på bästa sätt firar detta då... Alkoholfritt såklart, och något vi båda gillar :) Svårt faktiskt! Men före maj ska vi väl kunna hitta på något, våra hjärnor är ju bara 24 än sålänge så lite hjärnkapacitet bör vi ju ha ;) Skämt åsido, vi har båda så sjukt späckade livsscheman just nu att det är ett mindre mirakel när vi kan prata i telefon ^^

I övrigt har jag lyckats önska mig lite olika grejer till födelsedagen :)
- Massage/nåt annat som kan hjälpa min kropp
- Fallskärmshoppning (beroende på om jag bara har ansvar för mitt eget liv eller ej)
- Kamera (hybrid eller system)

Jag önskar mig även något mer som inte går att köpa för pengar (eller jo det kan man väl egentligen...) och det överväger allt ovanstående, men det kan bara min egen kropp avgöra om det är läge eller ej.

Och så vill jag bli smärtfri, och det kan bara jag själv fixa :)